torsdag 7 april 2011

Om man ändå kunde gå när man vill

Är frustrerad över att inte kunna sticka ut när man vill, det kryper smått i kroppen när man känner att en promenad hade kanske gjort situationen bättre. Det är ett år sedan min farmor somna in idag och sorgen gör det inte direkt lättare. Hade som tanke att det hade varit kul och gå träffa mina gamla kollegor, men då måste man ha planerat det redan dagen innan. Så här sitter jag i mitt förmiddags fängelse och det gör mig riktigt arg emellanåt. 
Det finns inga mediciner i världen som botar sorg, kan jag tala om! Min farmor var en viktig del av mitt liv och är det än. Det var så lätt och kunna prata med henne om allt och hon förstod sig på mig. Förr nämnde jag det här med att det finns ärftlighet med ibs och jag tror det kommer från pappas sida. Min farmor tålde inte heller fett och min pappa har känslighet mot vissa livsmedel.
Spotify går för fulla muggar och jag vet inte vart jag har mig själv idag. Jag älskar musik då det gör mig lugnare, jag försvinner lätt i en annan värld då.
Önskar faktiskt att inte fler personer insjuknar i ibs, då det kan vara ett riktigt helvete och leva med det! Jag är till och med nervös för att lås firman ska dyka upp en olämplig tid. De håller alltså på och byter ut alla lås i mitt bostadsområde och normala människor jobbar ju förmiddag.
Det är nästan jobbigt och skriva när man är så frustrerad. Jag vill bara skrika rakt ut, springa ut och hitta en fin skogsväg. 
Jag orkar inte skriva mer just nu, tyvärr då jag känner mig alldeles för ledsen.
Tusen tack till alla besökare, ni ger mig ork att driva denna blogg och dess syfte!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar