onsdag 6 april 2011

Relationer och ibs

Relationer och ibs, hur funkar det? Går det att leva som sambo eller träffa en ny person när man lever med ibs?
När jag fick sjukdomen hade vi varit ihop ca 5 år redan, men det blev en stor omställning för oss båda. Jag hade fullt upp med och vara sjuk medan min sambo var frustrerad och ville hitta på saker hela tiden. Det höll på gå åt skogen ett tag där, då vi hade det som på varsitt håll. När man inte själv vet vad det är för fel på en, hur ska man förklara det för personen man älskar? Det är här påfrestningarna kring att älska någon i nöd och lust och i sjukdom och hälsa kommer. Nu är vi inte gifta än men grunden är väl den samma?
I alla fall så tog det lång tid innan vi båda ens insåg hur vårat liv kommer se ut, då jag kommer aldrig bli frisk vad jag vet idag. Omställningen blir stor då jag kan inte göra allt som alla andra vill. Jag kan inte vakna en morgon och dra iväg på äventyr en halvtimme efter man har vaknat. Inte heller sova över hos många, tälta (är uteslutet men något jag aldrig gillat heller), måste hela tiden passa mig för vad jag äter och vilken tid, kan inte jobba dygnets alla timmar osv. Våran ekonomi är ansträngd pga mig då jag får inte ut mycket som arbetslös. Det är min sambo som står för de flesta utgifter då han jobbar heltid. Och det är något som gör mig riktigt ledsen, då jag inte ens kan betala hyran. Så var får mina drömmar plats? Är det tillåtet och önska sig det man vill ha? Jag unnar mig sällan något själv då jag försöker betala det jag har råd med. 
 När jag fick diagnosen började så klart tankarna och snurra när man är tvungen och inse verkligheten. Jag kommer alltså aldrig bli frisk och att fortsätta leta efter fel på en tog slut. Hur accepterar man sjukdomen som kommer följa en resten av livet? Jag hade egentligen två val, att välja leva med sjukdomen eller att ge upp och gräva min egen grav. Jag valde det första alternativet och kanske är det min finska sisu som får mig att orka leva vidare, varje dag med min kamp.
Jag ställde frågan till min sambo om han fortfarande ville gifta sig med mig, då vi visste att jag aldrig skulle bli frisk. Nog för att det finns romantiska gester men inte mycket slår hans svar. " Att, jag har ju levt med dig så länge nu trots du är sjuk, det är väl ingen skillnad då jag älskar dig ändå". Vi planerar och gifta oss så småningom när man har råd, men tyvärr lär det dröja ett tag till. Hade vi haft råd, hade det hänt redan förra året då vi firade 10 år tillsammans.
   Men alla har inte den turen att få sin partner och förstå. Sen har vi de som är så rädda att ens försöka träffa någon, pga denna mag och tarmsjukdom. Den är pinsam och leva med men ingen av oss har valt detta.
Det finns de som ligger med dropp då dom vågar inte äta längre och de som har fått stomi på magen, för man orkar inte må så dåligt. Stomi är väldigt sällsynt när man har ibs och det är inte på något sätt kopplat till ibs. Så bli inte skrämda när jag försöker berätta om hur situationen kan se ut.
Och så finns de som som mig som har sådan tur att vi klarar leva ett halvdant liv genom medicinernas inverkan.
   Att våga prata med sin partner om ibs, är något jag rekommenderar. I de flesta fall får man mer förståelse, för hur just ditt liv ser ut. Vi är över 2 000 000 bara i sverige som har ibs! Det är ingen ovanlig sjukdom även om den är obotlig.
   Vill faktiskt även passa på och ge ris till diverse tidningar och företag som annonserar glatt "botemedel mot ibs, bli fri från ibs, så slipper du ballongmagen, må bättre redan idag, fibrer det nya botemedlet, experternas råd om hur du botar" etc
Man blir inte frisk men de finns de som finner sådan lindring (genom kost, mediciner, probiotika osv) att man känner sig frisk.
Missförstå mig rätt nu, det är bra om det finns hjälpmedel men överdriv inte för och ge folk falskt hopp! Då ÅTER IGEN, ibs är så individuellt med hur den yttrar sig och vad som hjälper just dig!
Vill ge lite råd till er anhöriga, blivande pojk/flickvänner, sambos osv, vad som är viktigt att tänka på och varför du inte bör bli avskräckt!
För det första
* Det var sjukdomen som valde din respektive och inte tvärtom
*Det finns inget annat som vi önskar mer än och få bli friska
*Behandla med respekt (gäller oavsett vad!)
*Lyssna hur din partner har det
*Om det finns något du kan göra, hjälp gärna till men stressa inte (hjälp hämta medicin fr apoteket ex)
*Försök inte avbryta ett visst mönster/rutin som hjälper en i vardagen
*Fråga om du ska bjuda på mat, ta inte för givet att alla kan gå på restaurang
*Många har fobier, försök och förstå varför 
*Tvinga inte med din partner på något han/hon inte vill eller utsätta den andra för jobbiga situationer
*Tid, planering, kost, stressfrihet, och slippa oro är A och O


Till sist, hur skulle du vilja bli behandlad om du helt plötsligt fick en hemsk sjukdom? Och den skulle vara riktigt pinsam och begränsad! (bra råd oavsett åkomma, men jag inriktar mig på ibs i denna blogg).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar