fredag 21 oktober 2011

Det är bara jobbigt

Min lilla kisse är hemma sen i onsdag eftermiddag då veterinären tyckte han skulle få komma hem för och pröva börja äta igen. Han har inte ätit nästan någonting självmant på sjukhuset utan dom har matat honom och givit dropp. Njurvärdet hade gått ner till ca 360 från ca 1000 när han kom in. Värdet ska ligga under 170 så det är fortfarande för högt. Att man inte märkte något tidigare tycker man men det är tydligen vanligt att katter inte visar större tecken på fel förrän njurarnas funktion är nere på 25%, tyvärr.
Han var glad över och komma hem men är trött och frysen. Äter inte mycket själv, fick tvångsmata honom igår och så blir det idag med. I vissa fall kan man trigga igång matlusten genom och mata men det känns inte så bra. Just nu ligger han i min garderob, för han fryser. Jag vet att läget är illa även fast han vill gosa hela tiden, men när inser man faktum även fast det gör svinont? Hur lång tid ska man vänta när man försöker ge ett värdigt slut? Är ständigt orolig, sover dåligt och magen är kaos.
Orkar man vara så stark som man behöver? Vill givetvis inte att han ska lida och bli sämre men vart går gränsen? Han har ju bara varit hemma snart 2 dygn och ja jag vet att veterinären sa ett par dagar.
Så hur släpper man sin älskade lilla vän som har funnits med en i 6 år, precis lika länge som när jag insjuknade första gången. Han har givit mig otroligt mycket glädje, tröst, sällskap och mycket mer. Och den känslan har jag idag och kommer alltid bära med mig. Jag vet att jag måste släppa taget när regnbågsbron kallar även om det gör för ont.
I himlen finns fisk i överflöd, godaste torrfodret man kan önska, fantastiska klösmöbler, leksaker och man slipper ha ont, vara rädd och ensam.
Han har alltid haft ett tufft liv och jag har haft honom sen har var 4 veckor gammal. Vad är du för idiot som valde och stoppa honom i en igen knuten hundbajspåse och stoppa honom i en postlåda??? Det var ett under att han överlevde då och jag har jobbat hårt med att han ska ha det bästa livet en katt kan önska. Att ögonen förblev vinda och benen hjulbenta gör honom bara charmig. Han apporterar alla leksaker och älskar mat. Pratar och myser som bara den och det är den känslan man vill komma ihåg.
Jag ska ge det bästa den sista tiden även om den börjar bli knapp. Vi ska mysa och kramas och han ska alltid få känna sig älskad.
När tårarna rinner finns det inget stopp, jag ber bara om ett sista hopp.
Tack för all omtanke som vännerna sänt genom fb och pappa som alltid ställer upp! Nu är det bara lugn och ro han ska få med massor med kärlek

4 kommentarer:

  1. Nej fy vad tråkigt!!!
    Djur visar inte att dom är sjuka förrens dom
    är rejält dåliga! Så tråkigt för dig! Nu när du
    behöver han som bäst. :(
    Tänker på er.
    Kram Mari

    SvaraRadera