onsdag 30 maj 2012

Operationsdagen är här!

Fy vad nervös jag är...tur man inte är nagelbitare, hade inte haft några naglar kvar. Kanske menlöst inlägg för er andra och läsa då jag vill mest skriva av mig oron lite. Försöker vara kompis med klockan då ibs magen gör sitt i sådana situationer som idag. 
Jag vet kanske inte vilken oro som är värst, utan bara att den finns där som min ovän. Läser informationen 10 gånger till innan fast jag egentligen vet vad som står redan.
Tvättade naveln en gång igår och resten med så klart, snart dags för omgång nummer två.
Vill bara skrika ut "FY FAN VAD HEMSKT DET HÄR ÄR" och jag försöker kontra min egna ångest med motfrågan "Varför då?". Jag kan inte ens svara på min egna fråga, bara utagera ångest men det är ju inte så bra för jag får ju ont i magen då! Kväva ångesten eller bekräfta den? Jag vet ju inte hur det kommer gå det här, så jag kan inte ge mig själv några lugnande ord. Andra ger mig det, men hur dom andra vet när inte jag vet går inte ihop men får man ett halmstrå, då tar man den.
  Ser en sjukhus skjorta, knästrumpor och en blå mössa...jag vet egentligen vad jag har att förvänta mig och sjukvården borde vara rätt trygg. Så varför är en del av mig rädd för att aldrig mer vakna? När det finns andra aspekter och se på som vore möjliga men något man vill slå bort.
Ja jag slåss mot klockan än och jag vet min sambo kommer om knappt en timme från nattskiftet för och köra mig till stan.
Ska man gå rensa ur naveln igen och hur vet jag att magen hinner lugna ner sig? Det vet jag inte, precis som alla andra dagar men jag försöker i alla fall. Idag känns ångesten bara mer...


Bossa min ovän till ångest är och hälsar på mig denna morgon innan min laparoskopi... 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar