måndag 4 juni 2012

Du är tapper...jag vill börja leva nu!

Kanske finns det en riktig chans och börja leva mer igen och då ska man ta den, eller hur? Ångesten Bosse säger "Tänk om du börjar må ännu sämre nu". Bosse vill tydligen vi ska dela allt, där är vi inte riktigt överens! Men Bosse har rätt i att jag tar på mig fegis skorna på en gång och vågar inte riktigt köra rakt ut. Han vill vi ska dela samåknings filen vi brukar färdas på med honom i passagerarsätet. Men tänk om Bosse skulle få åka i bakluckan resten av tiden?
  Ja visst jag har morfinplåster men jag har inte tappat greppet riktigt än. För dig som funderar så heter min ångest Bosse. Det är mannen i mitt liv som gärna stoppar in sin käpp mellan mina hjul.
  Min andra chans eller den första chansen någonsin kanske blir verklig och det kanske är så. Ska du följa med mig på den största resan hittills, ja då får du inte sluta följa bloggen nu.

Onsdagen den 30 maj 2012 blev jag opererad på nytt för min endometrios, två dagar efter min 30 års dag. Ja jag erkänner jag är 30 nu och ska ta det största klivet framåt och det kanske brister lite här och var men det måste gå nu!
  Anledningen till den planerade operationen var höger äggstock som skulle sitta fast vid livmodern.
För den privata delen och allmänt så har jag redan beskrivit nästan allt av min insida så  äckelmagad kan du inte vara om du fortsätter och läsa.

Inskrivning kl:7.30 på akademiska sjukhuset, får komma in på en gång till "mitt rum". Får en vacker landstingsrock, blå mössa och knästrumpor. 

Narkosläkaren kliver in, presenterar sig, kollar mina papper "ser jag har varit sövd tidigare" inga konstigheter där egentligen.
Ssk kommer och sätter nål
Nålen gör ont men jag tänkte på hur ont allt annat kommer göra sen, så då kan jag väl stå ut med en nål. Tiden tickar på, jag larmar en gång och frågar när jag ska få mitt lugnande. "Precis innan operation så du ska hinna bli så lugn som möjligt" så bra då!
Tiden går ytterligare, vid 10.30 tiden kliver ssk in igen fast med dropp denna gång. Det har blivit omflyttningar i operations schemat.
Så man ska inte ligga för länge utan och få något i sig då man har fått fasta sedan kl:00.00 och det enda i dryckesväg var ca en halv dl svart kaffe.
Endo läkaren Christian stiger in, glad för det var jag och inte visste jag att han skulle vara min kirurg :)
Pratar en del och det känns mycket lättare då denna läkare vet ju allt om mig, det var han som skrev ut synarela behandlingen med.
Får en hutt, en liten mugg med bubbel mot illamående som smakar just spya och så lite andra tabletter. Sen rullas hela sängen iväg och man får byta till britsen i någon slags sluss eller liknande.
Finner ytterligare ett bekant ansikte, kvinnan som var med vid min förra operation. Det enda som kändes jobbigt var hur fort det gick och komma in i operationssalen tills man somna. Fick en spruta i nålen på armen, gjorde skit ont, lite bedövningsmedel, mer ont i armen. "Somna med goda tankar nu" var det sista jag hörde med gråten i halsen...


Tittut under täcket
Jag minns inte så mycket från när jag vakna, hade sovit länge och slumrat igen. Tror jag såg Christian en sväng och han skulle berätta hur det såg ut inuti, varav jag tror jag flummar fram ett "Shceeenaaaaa kooooompiiiiiissss" morfin påverkad som man var.
Jag tror han sa "Jag kommer tillbaka imorgon och tittar till dig".


Hahaha allvarligt, jag minns inte vad som hände sen...jag kan ha skickat skumma sms när jag var tillbaka på rummet. Men hur jag kom dit och hur det var efter operation på uppvaket, minns jag inte.


Dagen efter tittar doktor Christian till en och förklarar "äggstocken satt inte fast och jag har spolat dina äggledare, dom ser jätte fina ut". Yeeeiii tänker jag men jaha...smärtan då?
"Jag hittade sammanväxningar på båda sidorna av tarmarna, dom har jag lossat på nu och så var det på tre andra ställen (var minns jag inte heller, ska fråga honom sen).
Men tarmarna skapar inte äggstocks smärta så det troliga är spiralen! 
Vi diskuterar lite då jag har konstigt ont än och eftersom jag nedregleras har jag ändå ingen nytta av den. Min kropp ville ju ändå inte ha den och jag hade givit den en ärlig chans. Den ska dras ut!


I väntan på ett ledigt rum för spiraluttag iförd den vackra vita skjortan och min sköna arbetsjacka. Ja jag har både ont och är drogad där
Jo men så drogs den och själva draget i sig gjorde nog inte ont, men det hördes ett plopp och .......ja jag har inte ord för och beskriva kramperna, det hade nog inte läkarna heller. I med mer smärtstillande, "Det hjälper inte, jag blir bara snurrig i skallen". I med något medel man brukar ge på förlossningen vid svåra kramper, den gör så att hjärtat rusar.
Mitt hjärta slog nog i 200 och jag skojar inte, fick total panik tillsammans med kramperna som inte ville ge med sig. Är tacksam för Christian och den snälla sköterskan jag inte minns namnet på stod och höll ens hand medan tårarna spruta. I det här läget sa jag "snälla hämta en stekpanna eller en kavel och slå ner mig, jag orkar inte längre!"
"Vi ska hjälpa dig" och så vart man lyft till sängen och de rusa ner med en till övervakningen. Dom koppla på diverse slangar hit och dit och två olika dropp, varav den ena är det som ges som muskelavslappnande precis innan operation. Sen var det "Hej då".
.......Vaknar upp, det tjuter och klämmer om armen, jag minns det stod säkert 5 personer ovanför mig innan jag försvann. Kunde inte prata eller se dom ordentligt, vet inte var jag var riktigt.
Det var hemskt och jag fick inte komma tillbaka på avdelningen på timmar då mitt blodtryck var farligt lågt (76/34 såg jag vid ett tillfälle).


"Men hallå jag måste ju härifrån, Johanna kommer och hälsar på mig"...."Hon får komma ner hit istället, du får inte åka upp än".
Titta så underbar vän och kollega jag har! Denna blev min vän som Johanna en vän för livet! Det var så underbart och se henne och kramas <3
Hon satt där nere med mig på övervakningen i säkert timmar, jag minns inte hälften med så otroligt glad för att hon kom. Hade jag inte varit så glupsk så hade det varit en bild på en påse nappar med...men ja maten är inte den bästa på sjukhuset så jag åt upp dom ;)
Lite piggare här tillbaka på avdelningen


Sakta går det framåt, fick den första sprutan Enanton (istället för synarela) på sjukhuset, den håller en månad och så ska jag ta 2 till, då har jag nedreglerat i ett halvår.
Och så min smärtlindring i form av morfin plåster som ger effekt en vecka i taget. Om det går ska jag inte ta på nytt plåster i slutet på veckan.


Så nu sitter jag här illamående, trött och lite smärtpåverkad och försöker blogga. Jag började skriva vid ett tiden, ja hon är fyra snart...
Tänkte orka duscha och sen få lite mat i mig, jag ska försöka ändra om kosten nu pga mina tarmar. Vad som är endo och vad som är Ibs återstå att se...
Jag orkar inte skriva allt jag tänkte men det kommer fler dagar....

Jag är en av de tappraste endo tjejer min läkare har stött på och jag förlorade inte min titel trots kramp attacken


Tack alla som stöttat en och speciellt till min sambo och Sami med som var på sjukhuset med mig nästan varje dag

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar