onsdag 24 juli 2013

Endometrios, operation, sjukskrivning, arbete, vardag och kärlek...mitt liv i en bubbla

Det var åter igen länge sedan jag bloggade och mycket har hänt sedan dess. Ska försöka skriva kortfattat om situationer och inte röra ihop allt, trots min förvirring.

Skrev senast i mars så det innebär att sagan kring min vistelse på sjukhuset påbörjades endast någon vecka/dag efter mitt senaste inlägg. 
Min smärta blev ohållbar, träffade en läkare på smärtcentrum som gjorde mitt liv till ett helvete. Han vägrade hjälpa mig och kränkte mig. Det blev en anmälan och fick endast en ursäkt och lovad att aldrig träffa honom igen.
I alla fall så blev jag inlagd tror jag 6 april på gynavdelningen på akademiska sjukhuset. Kom hem i början på maj, så vistelsen blev lång med ny laparoskopi, Eda i ryggen, medicin justeringar, bråk med läkare och foglossning av någon väldigt konstig anledning?!
  Började arbeta deltid 14 maj, fram till efter midsommaren då jag hade tagit en kort semester på två veckor. Fått avbryta min nedreglering efter ha fått procren ut från apoteket istället för enanton. Fick en allergisk reaktion som innebar att jag fick ödem (svullnad/vätskeansamling) i benen, mina blodådror på benen sprack vart eftersom, blev misstanke om blodproppar först. Svullnaden satte sig på bartholinit cystan vilket gav besvär och en läkare som punkterade den för två veckor sedan så hon sabbade min planerade operation av kapseln.
Får äta cerazette nu 2 st om dagen, men jag lyckats haft stänkblödningar i över en vecka. Tur nog blödningsfri 2 dagar hittills. Antar Cerazette är en tillfällig lösning återigen i min behandling tills endoläkarna är tillbaka.
Åkt in och ut från sjukhuset de senaste veckorna, dels pga bartolinit körteln men även en oväntad smärtattack när jag hälsade på min syster för ett tag sedan. Blev akut sjuktransport till Västerås lasarett med morfin injektioner i magen.
  Inne på arbetsvecka nr 2 sedan semester/sjukskrivning efter bartholinit händelsen och är åter på min ordinarie tjänstgöringsgrad. Märker av smärtan lättare ju längre passen är men än så länge biter jag ihop.

Har minisemester nu på fem dagar för och vila upp mig och försöka njuta lite av livet. Har varit en sväng till Åland i sommar med vänner och deras familj, fikat med vänner, varit på födelsedagsfest, träffat min syster, systerdotter och systerson, varit på dejt osv.

Har kommit otroligt långt med mig själv och livet när man bor själv. Som jag kanske skrev när det var som mest rörigt i mitt liv, var separationen från exet. Inte många kanske förstod vad det var som hände men vi gick isär efter nästan 13 år tillsammans, precis innan en planerad ivf. Eller ja vi skulle på första samtalet en månad före släpper han allt och krossar mig totalt (kändes det som då).
Jag har fått lära mig som 31 åring (ja jag fyllde år i maj) att leva själv för första gången som vuxen, då vi blev ihop när jag var 18. Det har varit tufft att arbeta med sig själv och ge sig själv tilliten att klara det men ja jag har kommit rätt långt och äntligen börjat trivas med mig själv. Har gått ner nästan 10 kg sen december, så det känns väl bra på sitt sätt men inte att ett ex ska tro man vill gå tillbaka, då jag hade ansetts vara fet i flera år. Jag själv såg mig aldrig som fet, mullig absolut men jag har haft turen och kunna varit jämnfördelad eller hur man nu säger.
Dagen jag skrevs ut från sjukhuset gick min fd plast svärfar bort och det tog mig hårt. Hade kännt gubben lika länge som exet och detta tog mig nästan hårdast. Har bara bra minnen från honom och vad jag älskade Seth och gör det än idag men i mitt hjärta vet jag att han har fått ro. Ska besöka graven någon dag, undrar om jag ska åka dit idag innan jag åker till Uppsala? Skulle kanske va skönt och "prata" med gubben.

Att värdesätta sig själv och finna vem man är som vuxen kvinna, har nog tagit lång tid. Samtidigt som det är en daglig kamp i min bubbla medan man vissa dagar är väldigt säker och andra dagar rätt osäker. Jag har kommit till och finna en otrolig tillit till mina vänner, något jag inte idag ens kan ifrågasätta. För första gången vågar jag prata om allt möjligt och ber om råd. Är även så klart tacksam att få en ovärderlig och sann vänskap tillbaka och att de har tillit till mig.
Att ens våga skriva om kärlek, har givit mig klumpar de senaste timmarna när jag kom underfull med att jag ville blogga lite igen. Jag har vågat mig in i dejtingvärlden sedan några månader tillbaka och kanske var lite för blind i början eller snarare förvirrad. Man ska inte bli kär i kärleken utan personen i kärleken och känslorna. Att våga känna tillit och känslor till en man är något utöver det vanliga. Att inte veta vart saker leder men att dessutom få både känslor och reaktioner jag inte räknat med. Vågar man chansa och ge hän när det börjar kännas rätt? Var har vi varandra i så nytt stadium och kan han ta mig för den jag är. Den glada tjejen som jobbar med äldre dementa och bor i en etta i ett brukarsamhälle, som lever med endometrios? Min endometrios är ingen hemlighet och jag kan aldrig dölja en så stor del av mitt liv men min sjukdom är inte jag. Den är bara en del av mig som kanske inte alltid gör vardagen så lätt.
Många funderingar och känslor...jag vet inte även om jag kanske vet. Att erkänna är svårare, för då är man sårbar. Men jag ska försöka våga, jag måste inte utan det är för att jag vill.  
.

2 kommentarer: