måndag 2 februari 2015

Vecka 25 vårt lilla mirakel

Idag går jag in i vecka 25 och är inne i sjätte månaden redan :D Tiden har gått relativt fort och även fast jag har tänkt många gånger att fortsätta skriva så har det bara inte blivit av. Våran son är beräknad till slutet på maj och hade vid rutinultraljudet i december vuxit som han ska. Magen har börjat ta riktig rund form, mina gamla kläder kommer jag inte alls i, om det nu inte är någon större blus. Fått bytt storlek i mammabyxorna och bh några ggr men jag kan inte annat säga att min mamma kropp är vacker. 
Jag tänker mycket nu när jag själv ska bli mamma och att ens föreställa sin dröm bli sann, är overkligt än- Jag kan känna våran son sparka varje dag och när han försöker rulla runt men på något sätt så förstår jag inte riktigt ändå. 
På vägen har det blivit som ett identitets sökande i min "roll som blivande mamma". Det tog ett tag och komma underfull med att det var för små kläder som gjorde mig fruktansvärt obekväm. För om jag ser mig i spegeln och ser min mage, så är det bara ren glädje. Visst jag har väl sett ut som ett troll i många månader nu, fått typ tonårs acne som först nu börjar lätta, håret blir lättare flottigt, jag kan knappt raka benen, fått en mörk rand på magen osv.
Men det som i grunden mina tårar och sorg har handlat om är endometrios smärta! Jag är alltså i vecka 25 idag (24+0) en graviditet varar 40 veckor, varav två veckor innan ägglossning räknas in i dessa veckor. Jag har haft en vecka då jag var nästintill smärtfri, jag har alltså haft ont i 23 veckor nu och smärtan har bara blivit värre. Men jag har aldrig ångrat vårat barn eller att vara gravid. Däremot är smärtan påfrestande att leva med och jag tror med stor sannolikhet att utöver endometrios smärtan så har jag fått svår foglossning. Kan bla vakna upp mitt i natten av att jag har så ont i bäckenet och ena benet, att det inte går att röra sig för det för så ont. Sambon brukar då hämta min smärtmedicin och knåda på höften/benet och vända på mig för och underlätta. Jag kan heller inte klä på mig själv vissa dagar, att gå ut och gå eller gå en längre sträcka, eller om jag ens kommer upp ur sängen. Så jag har verkligen en underbar sambo/livskamrat som hjälper mig på bästa sätt. Det är många tårar som rullat ner för mina kinder, för jag står där handfallen och får inte på mig ett par byxor eller för smärtan är så grym att situationen blir ohanterbar. Jag har heller knappt inte kunnat ordna varken middagar eller lunch men "det ordnar sig" säger han bara och tittar på mig med sina snälla ögon. Sen är han ju inte "bäst" bara för att han tar hand om mig för att jag har ont, utan det är personligheten i den mannen jag blev förälskad vid. Det är empatin och förståelsen i livet, sättet vi ser på varandra och försöker vara mån om varandra.
 Att skaffa barn är ingen självklarhet i många fall och även om min längtan fanns där sedan innan vi träffades så var inte detta något självklart. Dels så ville jag ha barn med han jag vill leva med resten av mitt liv med, men även med han som jag vet inte kommer att svika mig eller barnet. Ja att han har barn sedan tidigare var också att ta hänsyn till, då ingenting här i livet är enkelt men är man två som älskar varandra, då är nog ingenting omöjligt när det väl händer. Kommunikation och våga prata med varandra låter kanske som en klyscha men det finns ingen man som jag har någonsin kunnat eller ens velat prata med som min sambo. Det är inte alltid lätt att förstå varandra men det gäller bara att förstå vad den andra menade. Och ibland så vet jag inte ens själv vad jag skriver om, utan att det lät jätte bra i mitt huvud hahaha. 
Jag börjar nog tappa koncentrationen när jag ser att hans arbetsdag börjar ta slut och jag får snart krama om min älskling. Det är så skönt och längta efter någon man verkligen älskar! 
   Och så en n viktigt mening bara till er läkare: Säg aldrig till en kvinna med endometrios att skaffa barn, så blir det bättre! Vissa av oss kan inte ens få barn/bli gravida. Det är heller ingen garanti för att man ska bli smärtfri och säg för i helvete inte "du är gravid, du kan inte ha ont". 
Så herr/fru doktor, om du själv inte råkar ha en buk full med endometrios, cystor som spränger dina äggstockar, sammanväxningar i diverse organ, samlagssmärtor, en värkande pulla, en tarm som känns som den ska explodera för du behöver bajsa, så ont i bäckent, ryggen eller benen att du inte ens kan gå osv då ska du ta mig fan inte gå prata om något du inte vet ett skit om. 
Sitter och tänker på att jag skulle gärna vilja gå ut och handla själv eller orka ta en promenad. Att läkarna sa redan tidigt i graviditeten att jag kanske inte ens kommer kunna komma upp ur sängen, kändes som en överdrift till för några veckor sedan. Jag tänker på att jag vill göra hemlagade hamburgare med cheddar ost...Ja jag ska nog sluta vid här innan inlägget blir allt för rörigt.

Pöss på er då!


1 kommentar:

  1. Grattis till barnet. :)
    Men denna kommentar gäller inte det utan din mage. Har kollat lite på dina tidigare inlägg och tror du skulle kunna testa en sak. Har själv haft problemmage och fått diagnosen IBS. MEN när jag pratade om detta med en bekant i USA så började han tjata om en viss kosthållning, som jag sedermera gav efter för...och nu är jag stort sett PROBLEMFRI MAGE! Ska tillägga att jag både kollat mot gluten och laktos hos läkare innan denna diet utan att det gav positivt. Jag började nämligen äta LCHF för o gå ner i vikt; o nu e magen lugn som ett stiltje hav! Har varit så sedan jag började efter midsommar 14 (Med litet undantag när jag använt tighta jeans för mycket, vilket pressar mot tarmarna och irriterar) Reagerar SPECIELLT på alla sorters bröd eller mjöl/stärkelse.
    Vill bara tipsa om det för det har funkat för fler än mig när jag började läsa om fenomenet.
    Valet är ditt, bara ett tips.

    SvaraRadera