tisdag 21 april 2015

V.36 tankar och funderingar genom graviditeten

Så då är man inne i den sista fasen av graviditeten, igår klev jag in i V.36. Vägen hit har varit tuff, känslosam, alla gånger underbar trots smärtan då vårt hjärta är allt jag någonsin önskat. Lilleman mår bra enligt bm och läkare efter alla kontroller, det är värre med mig som blivande mamma.
Jag har inte orkat skrivit något även om jag hade önskat att kunna lägga energi på bloggen men det finns visst de som drar nytta av andras olycka och gör detta till skvaller men vet ni vad, detta är mitt liv, min sjukdom, graviditet osv och jag kommer aldrig sluta stå för den jag är och du har ingen rätt att döma ut mig eller min hälsa!
Så av 36 veckor har jag haft en "helt smärtfri" vecka. Jag har satt ut allt morfin för en månad sedan och får ta citodon just nu som inte hjälper mycket alls. Inatt har jag sovit högst en och en halv timme. Tankarna blir mörka och man vet inte hur man orkar sig dagarna igenom. Jag försöker hitta ljusglimtar när smärtan är som värst men jag har även bra barnmorskor och läkare, som hjälpt mig på vägen hit. Först tänkte jag att "man får ju inte skriva så, för allt ska vara så underbart" men nej vet ni vad, jag önskar inte ens min värsta fiende endometrios (inte för jag ens orkar ägna energi till att ha fiender). 
Idag är det akupunktur på nytt hos Ellinor, hon är rolig och får mig att le de dagar jag kan skratta eller så behandlar hon mig trots jag gråter. Men hon har en underbar personlighet, så jag gillar henne jätte mycket! Min ordinarie bm Mona på specialistmödravården är jätte grym, för hon lyssnar och hjälper mig sen har hon glimten i ögat trots jag har en jobbig graviditet. Min läkare här heter Johannes och jag har inte kunnat får bättre hjälp hittills och han har gjort en bra förlossningsplanering tillsammans med mig och sambon. Han tycker inte jag ska behöva lida genom graviditeten, vilket gör mycket. 
Idag är jag mest bara ledsen, trött och förstörd. Jag måste ta upp om smärtlindringen och sömnbristen. Jag har mycket förvärkar sedan veckor tillbaka, grabben är fixerad sen ca två och en halv vecka. Han har vänt sig för många veckor sedan och sedan fixeringen har smärtan bara ökat.
Tog mig ett andetag eller två, tittade efter och tänkte vad har jag skrivit egentligen men det kan inte hjälpas med en sån känslobubbla. 
Jag har en underbar sambo som stöttar mig dagligen, jag kan ju tycka synd om honom som får vakna av mina smärtattacker och förvärkar, då han måste upp tidigt till jobbet. Men jag hade inte klarat mig själv efter denna väg och med alla hormoner, känslor och tankar som uppstår. Jag har liksom inte orden för att beskriva min livskamrat/lillemans pappa. Det finaste är vad jag känner för honom och jag försöker visa det varje dag. Jag kan låta tjurig ibland och försöker komma ihåg och ge en förvarning "om jag har en jobbig dag". Det kanske är det jag ska koncentrera mig på, att när det är som värst så ska jag tänka på hur det känns i mitt hjärta när jag tänker på min sambo. Jag älskar ju rosor, gärna typ eld färgade, det är nog ett hav av blommor när jag tänker på honom. Vårt barn delar så klart denna sommaräng, jag vet bara inte hur han ser ut än men jag känner redan oändlig kärlek.
Jag har bara jobbigt med att sambon måste till jobbet, larvig kanske då jag vet han måste arbeta men en del av mig blir som en trotsig treåring. Kan erkänna jag har börjat gråta några gånger han har åkt. Typ som att bli lämnad på dagis, fast man inte vill ;) Men då är det bästa när jag ser hans blick, när han kommer hem, min stiliga älskling <3
Nu har visst lilleman hicka igen, det är vanligt i slutet på graviditeten då dom övar sig på andas och sväljer fostervatten tydligen. Ja jag får läsa på rätt ofta, då jag inte kan speciellt mycket om detta. Därför jag är så glad också för det sociala nätet vi har, familjen, vänner och bekanta som jag kan fråga. Jag vill då passa på att tacka redan nu i botten av mitt hjärta, alla som hjälper mig dagligen, hälsar på, alla hälsningar, samtal osv. 
Har svårt att sitta still, värken påminner åter igen om hur det känns när jag har "börjat blöda" den grymma smärta som pressar organen ner till. Jag tappar fotfästet och verkligheten, vill gömma mig och fly när det blir som värst. Jag behöver få vila! Jag knatar runt ofta i huset, i jakten på att smärtan ska ge sig till ro, man vankar fram och tillbaka. Till och med så jag blir röksugen väldigt ofta än och "vill röka" men det har jag inte gjort sen 16 september förra året. Men jag tycker det är bra att säga det högt när jag blir sugen, jag kan till och med tänka ibland när folk står ute vid sjukhuset, mataffären osv att jag ska gå ta deras cigarett Haha. 
Jag har haft enormt sug efter lax, ägg, frukt, tårtor, morotslåda, sura saker, korv, piggelin, sandwich mest genom graviditeten. Man bara måste ha! Vikten har det mesta satt sig på magen, en del på rumpan och låren, även om brösten har ökat ett antal kupor. 
Jag kan tyvärr inte avsluta inlägget som jag ville med alla tankar, då smärtan är för hemsk just nu för att koncentrera mig och jag lär ha energi att komma iväg på akupunkturen. Taxin skulle komma kl.11.00 så det är ju ändå rätt snart.
Sambon ringde hem nyss, hade ändå tänkt och ringt honom. Fan jag ville inte ens lägga på, kände mig jobbig och dryg...sen blev jag ledsen åter igen. Tänk att man kan sakna någon så mycket, men älskar man så älskar man!

Over and out...bubbel och sparkar!
Ha en trevlig Valborg nästa vecka och njut av vår värmen som sprider sig genom landet.
Vår son i V.32 <3 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar