onsdag 6 maj 2015

En sammanfattning av graviditeten. V.38

Först och främst ska jag säga, Wow vilket upplyft med läsare sen jag skrev inlägget förra månaden. Med nästan 1300 läsare, hade stapeln skjutit i höjden utan att jag själv har ens orkat kolla bloggen. Hoppas intresset har berott på läsning i sig och inte att snoka eller försöka skada för egen vinning?

Så då är vi i V.38 (37+3) idag och igår träffade vi läkaren för och diskutera en ev igångsättning. Men så blev det inte, trots min hemska smärta. Då läkaren tänkte på barnet i första hand och min kropp är inte riktigt så redo som vi ville. Det har gått framåt på en vecka med stenhård bakåtlutad livmodertapp, till mjuk och i mellanläge. Så han kan komma när som helst av sig självt, men kan även gå över tiden, beroende på min kropp. Men då får dom ta ny ställning och jag har ny tid hos bm nästa vecka, för och kolla hur det går om inte det här hänt nåt tills dess. Grabben i magen mår bra enligt läkaren, väger strax under 3kg nu enligt hans beräkningar. 
Jag har mycket sammandragningar och förvärkar bara och han ligger fixerad, så värken är konstant. Ibland värre så psyket inte riktigt orkar med och citodonet hjälper inte ändå. Ang psyket så återkommer jag jag till detta ämne. 
Tarmarna har lekt lajban de senaste veckorna och varje gång jag får värkar så blir jag jätte gasig eller dålig i magen, inte så jätte kul direkt eller intressant att läsa men det är min verklighet. Samma ständigt näsblod varje dag, till den gräns att jag inte kan andas. Min högra arm domnar bort varje dag sen en vecka tillbaka ca, tydligen pga tyngden av magen. Akupunkturen är avslutad nu då jag har inte lång tid kvar till bf och min bm som har hand om detta, har semester. Jag saknar henne faktiskt, då det blev en vana och ses minst en gång i veckan. Sen hjälpte det ju lite till och från med värken, men det va en social stund samtidigt i min vardag.
Jag känner mig väldigt ensam om dagarna men även för jag inte varken kan eller orkar röra mig speciellt. Går jag längre, så får jag värkar. Har köpt hem ett pussel som jag slåss med för tillfället. Jag älskar ju pussel men jag lyckas inte riktigt böja mig över bordet så jag ser bitarna ordentligt haha.
Jag har haft besök av vänner och familj, vilket har gjort otroligt mycket ända in i själen, 

Så nu kommer vi till psyket och resan genom graviditeten. Ni som följt mig genom åren och det jag skrivit om kommer säkert förstå bättre. Jag har tänkt mycket på hur hela livet tog en totalvändning när jag träffade min livskamrat och själsfrände för snart ett år sedan. Hur man har upplevt saker, som kanske sker på ett 10 års perspektiv i vanliga fall. Men de här så kallade 10 åren, vad är såna värda i år, om det ändå är falskhet? Det var där mitt liv tog vändning i att hittat någon, jag valt att lita på och tro mig, mina gravid hormoner har spökat med mig säkert tusentals gånger. Ganska så enorm omställning från att ha levt själv,med en stabil grund och hittat sig själv, till att gråta för anstalten får in en röd traktor och detta var inte min sambo. (Alltså min sambo brukar låna hem en gul traktor från jobbet och en dag, satt jag på toa och hörde traktorljud. Hade skitont och kutade ut, så såg jag det var en röd jäkel som åkte in på anstalten...vad gör jag då? Jo börjar gråta hysteriskt. Ungefär så menar jag). 
Så inte bara den överväldiga känslan av att jag fann kärleken, vi flyttade ihop, firade semester, jag blev gravid mirakulöst, jag sa upp mig från mitt fasta arbete i Uppsala, skaffade nytt jobb, blivit opererad, trampats med mediciner, gravidhormoner, förändring av kroppen osv
Det har varit tufft i perioder och det kan jag inte förneka, då min smärta är så extrem att leva med. Jag gillar inte mig själv när jag blir arg eller irriterad och försöker komma ihåg och be om ursäkt, då jag är faktiskt väldigt snäll av mig annars. Bara det att man inte kan känna igen sina känslor har satt sina spår och jag försöker finna mig själv i rollen att bli mamma. Jag har mycket rädslor och tankar däromkring också, då jag vill ge vår son det allra bästa. 
I och med när förvärkarna började för x antal veckor sedan, så blev jag mest rädd och kroppen eller hjärnan kanske det var som skrek "jag är inte redo" men så har jag fått gå igenom allt som farit genom mig och att "inte förstå" detta är på riktigt nu. 
Min tanke var innan helt ärligt också, att jag ville verkligen känna och gå igenom en graviditet och innan jag träffade sambon, hade jag nästan gjort frid med mig själv att "leva som barnlös". Jag hade inte bara sjukdomen emot mig, utan jag ville inte lita på någon eller ge mig in på den resan ens...innan han min teräsmies, klev ur bilen på min 32 års dag, för snart ett åt sedan. Jag älskar blicken han hade och det lite nervösa garvet. Så om tre veckor har det gått ett år och jag hoppas vår son ligger i min famn då. 
Så hur tacklar man alla rädslor, förstår vad som ska hända, börjar ta hand om mig själv bättre (bli lite mer egoistisk för jag inte orkar), den överväldigande känslan om vad som ska bli, förlossningsrädsla (den i sig är inte så stor, mer att jag vill barnet ska må bra), vad det är som egentligen kommer hända, min sjukdomsförlopp efteråt (hur blir det med smärtan, behandling osv). Men så finns ju allt det här positiva att bli mamma för första gången, att få hålla sin son, första sommaren med vårt efterlängtade barn ja ni förstår nog själva. 
Så det jag "måste" göra för mig själv är att sakta ner på tempot, jag behöver inte gå runt hela huset 300 ggr eller egentligen ens ta disken, då det gör fruktansvärt ont för mig att böja mig. Det går att överleva med det mest basala och som att jag inte har en enda amningsbh, ja det kan jag beställa på nätet. Jag måste sluta pressa mig själv att ens orka handla, för hur många höggravida i sig åker och storhandlar? Jag får se ut som en skabbråtta, oavsett om vattnet går eller om jag vill sitta med mitt pussel. Jag får tycka det är jobbigt och jag får faktiskt sakta av tempot som bonusmamma också. För jag märker ändå i mitt hjärta, vad jag har gjort och gör för dessa ungar dagligen och när du får det här lilla tillbaka, så får man en hel del av sig själv. Att höra "jag vill vara här med dig och bebisen" Ja dom är mitt liv och som mina egna. Bara att jag inte orkar med i samma tempo just nu. 
Så vårt kök ser ut som ett bombnedslag just nu, vad gör det? Diskmaskinen fick jag i a f igång, så det är dagens bragd. Sen att jag vill koka färskpotatis och grilla kött, är väl lite väl långt mål att nå. Jag kanske inte törs gå på promenad en bit på grusvägen? Nog för min mobil alltid är med.

Herrejäklar vad jag har att skriva om....orkar du inte läsa så får du stänga ner sidan nu...om du inte redan har gjort det ;)
Jag är inte riktigt den som bara skriver någon rad, utan jag är en känslomänniska och har alltid varit mycket för att skriva. Minns dom sa det i gymnasiet också att jag borde bli författare istället. Mitt skrivande handlar egentligen mest bara om ärliga känslor. 
Så hur ser denna vecka ut? Överlevnad, mat (är besatt av munkar och kesella just nu), försöka få i mig tillräckligt med mat, då värken hindrar mig mycket från att äta. Sakna ihjäl mig efter sambon på dagarna, bygga mitt 1000 bitars pussel, faktiskt inse att åka in till förlossningen om smärtan är ohanterbar eller värkarna sätter igång. Om det går, ta mig en kortare promenad. Hänger väl säkert en del på både facebook och twitter (Länk finns på första sidan, vore kul och diskutera med andra i samma sits) Minns dock inte lösenordet till fb just nu, så är mer på twitter. )

Med några kanske kloka eller valvalda ord, men min erfarenhet och hur jag uppfattar det hela och de jag haft kontakt med under graviditeten med endometrios. Att har du en "underbar" graviditet, passa på och njut, om du ändå kan röra dig på promenader, ta dig till ställen själv, inte har speciellt ont osv Njut för sjutton! Min graviditet i sig har inte varit komplicerad och har gått bra hittills, som läkaren också var nöjd med, med tanke på min sjukdom. Det är egentligen "bara" den dagliga smärtan som jämförs med förlossningsvärkar och bryta ett ben, varje gång, jag får ont. Vi med endometrios har en ökad risk för förtidig födsel tack vare diagnosen och det är inget man kan ro för eller att vi ofta har mycket förvärkar tidigt. Visst har jag också blivit desperat och googlat efter "mirakeldrycker och husmorstips" när smärtan är som vidrigast. Men kan man ge sitt ofödda barn de bästa förutsättningarna och ha en något utvilad kropp innan förlossning, varför påskynda? Eller är livet i sig en tävling? Jag försöker bara samla energi nu och slappna av med värkarna. Jag får försöka lita på sjukvården att de hjälper en om det behövs och inte går. 
Ja viist, jag är slutkörd och orkar inte mycket mer. Det kan jag erkänna! Och folk kan säkert tycka och tänka vad dom vill. "Varför skaffar man barn om man bara gnäller, har ont, inte orkar, har en sjukdom" osv Jo, för att livet är en gåva, ett mirakel i sig och att vi har av kärlek skapat vår grabb, som är så efterlängtad. Många med endometrios kan inte få barn eller har turen att lyckas först många år efter, eller via IVF. 
Så som jag skrev i början, att ni som har varit med genom åren, vet varför jag har förståelsen och inte ser saker förgivet. Jag är bara förbaskat lyckligt lottad över det liv jag har i min mage och min älskade sambo. Men oavsett på livets vägar, så vore jag ingenting om det inte var för dels, visst min Finska mentalitet, SISU, men aldrig glömma de som funnits där de svåraste dagarna, precis som de lyckligaste!

Nu orkar jag faktiskt inte skriva mer...Så nu får vi se om nästa inlägg kommer från BB eller när det blir. 
P.s jag älskar dålig humor, så hörs vi på twitter eller fb, så bli inte förskräckt ;) 

2 kommentarer:


  1. Mitt namn är Maria Henriksson, jag driver en namninsamling och en kampanj om sjukdomen endometrios då jag kände att det behövdes göras något mer för att uppmärksamma kring sjukdomen och försöka skynda på beslut om nationella riktlinjer i vården.

    Skulle du kunna tänka dig att skriva under namninsamlingen och sprida/dela den i dina kanaler?
    https://www.minkampanj.nu/petitions/det-ar-bara-inbillning-det-ar-omojligt-att-ha-sa-ont-vid-mens

    Följ gärna kampanjen @period_project på Instagram

    Allt gott!
    /Maria

    SvaraRadera
  2. Hej, jag såg detta på fb på endometrios grupperna, går där och skriver på sen.
    👍👍👍

    SvaraRadera